Att det är arbetsgivaren som har det formella ansvaret för arbetsmiljön känner de flesta till. Att detta ligger hos arbetsgivaren innebär att ansvaret inte kan delegeras bort till vare sig någon enskild inom organisationen eller till en anställd. Detta innebär dock inte att de enskilda eller anställda står helt utan skyldigheter i sammanhanget.
Skillnad ansvar och ansvar
Det är arbetsgivaren som alltså har det yttersta ansvaret för att arbetsmiljöarbetet sker aktivt och att det utgör en naturlig del av verksamheten. Det innebär att de olyckor som ändå sker på arbetsplatsen kommer att hänföras till den ytterst ansvarige - arbetsgivaren.
Man kan vara av olika åsikt kring detta, men faktum är att det är arbetsgivaren som känner sin verksamhet bäst och därmed också anses känna till riskerna bäst.
Att uppnå en god arbetsmiljö är dock dödsdömt utan samverkan med de anställda. Eftersom arbetsmiljön kan liknas vid en rabatt eller gräsmatta - som dör utan bevattning och näring - så måste alla vara med och sköta om den. Både den fysiska som psykiska arbetsmiljön kräver att de anställda känner till säkerhetsrutiner, instruktioner, risker och till vilken arbetsgivarrepresentant man ska vänd sig vid upptäckta brister.
För att klara av arbetsmiljölagstiftingens alla delar måste olika uppgifter naturligtvis delegeras ut till olika representanter hos arbetsgivaren - och en arbetstagare bör också utses, antingen av facket som skyddsombud eller som talesman för arbetstagarkollektivet i arbetsmiljöarbetet. Observera att denna delegation alltså inte omfattar det formella ansvaret. Man kan delegera ut olika arbetsmiljöuppgifter - men aldrig ansvaret. De brister i arbetsmiljöarbetet kring uppgifter som en enskild person delegerats, kommer som huvudregel drabba arbetsgivaren och inte den enskilde.
Skillnad arbetsmiljörättsliga följder och arbetsrättsliga följder.
Det är alltså arbetsgivaren som har det formella ansvaret för arbetsmiljön. Den anställde är skyldig att följa de av arbetsgivaren uppställda rutiner och föreskrifter som gäller på arbetsplatsen. Att göra detta har två syften. Den primära anledningen - som också borde vara tydligt länkat till individen själv - är självbevarelsedriften, att verka och agera på ett sätt som minimerar risken att bli skadad eller utsättas för ohälsa. Den andra anledningen är att det är en av de sätt som arbetstagarna enligt arbetsmiljölagstiftningen kan vara med och medverka till att skapa en bättre arbetsmiljö i stort.
Att inte följa säkerhetsrutiner och föreskrifter - som att inte använda skyddsutrustning - är lika med att inte medverka till en god arbetsmiljö - men arbetsgivaren kan inte rikta någon arbetsmiljörättslig sanktion mot den anställde. Att arbetstagarna struntar i arbetsmiljöarbetet och något händer innebär alltså att det fortfarande är arbetsgivaren som får bära ansvaret. Arbetsgivaren kommer då anses ha misslyckats med sin skyldighet att informera de anställda om vikten av arbetsmiljö och att följa rutiner och föreskrifter.
Att inte följa arbetsgivarens föreskrifter och instruktioner kan dock leda till - förutom fara för liv och lem - arbetsrättsliga följder för den anställde. Det kan uppfattas som ordervägran vilket ses som väldigt allvarligt och ett brott mot arbetstagarens extensiva lojalitetsplikt.
Det är viktigt att arbetsgivaren agerar mot en anställd som vägrar följa skydds- och ordningsföreskrifter - genom upprepade instruktioner, varningar och i slutänden fråntagande av de arbetsuppgifter som kräver användning av t.ex. skyddsutrustning.
För att förtydliga detta genom ett exempel.
En arbetstagare jobbar på verkstad med att laga motorfordon. Han har jobbat med detta i 30 år och tänker minsann inte använda skyddsglasögon, för de är obekväma och man ser dum ut i dem. Arbetsgivaren har upprepade gånger varit på den anställde gällande skyddsglasögonen. Det finns skyltar med påminnelser och man går igenom vikten av skyddsutrustning på APT med jämna mellanrum. En dag när den anställde jobbar på en truck, skvätter bromsvätska upp i ögonen och han får till följd av detta nedsatt syn i höger öga.
Många kanske tycker att den anställde får skylla sig själv i detta läge - han har själv valt att inte använda föreskriven utrustning. Arbetsmiljörättsligt kommer dock arbetsgivaren som huvudregel få ansvaret för att arbetstagaren råkat ut för skada på arbetsplatsen. Arbetsgivaren skulle ha fråntagit denna arbetstagare de uppgifter som kräver skyddsutrustning när denne trots upprepade påminnelser struntade i att använda skyddsutrustningen.
Som arbetsgivare har man alltså ett omfattande ansvar när det gäller säkerställande av arbetsmiljö på arbetsplatsen. Därför är det viktigt att aktivt arbeta med arbetsmiljön på arbetsplatsen genom exempelvis skyddsronder, återkommande riskbedömningar och genom att ha en nära samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare gällande arbetsmiljöarbetet.
Har ni frågor om gränsdragning mellan arbetsrätten och arbetsmiljörätten i samband med ovan frågor? Ni är välkomna till oss med era funderingar!